Det har bara gått fyra dagar men redan har rutinerna satt sig. Man ser till att ta med sig det man behöver när man går på sin vakt, för man kan inte gå in och gräva i sina stuvfack när den andra sover.
Någon fixar te och kaffe så fort man gått på sin nattvakt och favoritsysslan att starta nattvakten med är att veva gennakerskot, det håller värmen uppe.

Själv har jag hittat en ny favoritposition ombord, som jag hade en aning om att jag gillade, men nu älskar. Att stå till rors på undanvinden är superhäftigt och härom natten hade jag en nästan religiös upplevelse när jag i totalt kolmörker och bara stjärnor att styra efter ångade i 15-18 knop över Biscaya med kraftig sjögång och 10-12 sekundmeter.

Jag har lite telefonmottagning nu när vi passerar norra Spanien och jag ser att vår position inte är så bra för tillfället.

De största bryderierna jag haft inför korsningen av Biscayabukten har varit vädret. Men det visade sig vara något helt annat som blev det största

huvudbryet. Det enda som är säkert med den har seglingen sa har långt ar att allting ar oförutsägbart. Det går liksom aldrig att veta när någonting kommer gå sonder, men sonder går det. När jag hade sett fram emot min skonhetssomn tidigare idag kunde man tro att det var hästkapplopning på däck. Men i själva verket var det den andra vakten som i princip agnade hela sin fyratimmarsvakt åt segelbyten.

Upp med Code 1, upptäcker reva i seglet, ner med Code 1, upp med Code 2. Vinden vrider, ner med Code 2 och upp med största focken och stagseglet. Vi har haft lite bättre tur på var vakt och bara behövt segla, trimma, segla.

Tills middagen var inom räckhåll idag och vi bara hade minuter kvar innan vi kunde gå ner och äta.

Glädjen over en bra start förbyttes snart till frustration över att trilla neråt i resultatlistan. Ni som läser har formodligen bättre koll än mig på hur vi ligger till. Förutom att kika på skärmarna vid navigationsplatsen

emellanåt, sa får vi bara reda på hur vi ligger till en gång om dagen, när vi har var ”happy hour”. Den glada timmen, som inte var sa glad idag, när vi insåg att vi trillat från fjärde till elfte plats, är annars till för att lufta alla små irritationer som kommer upp.

Typiska grejer som kom upp under vår allra första HH tidigare idag var saker som kanske är självklara när man är i land men som kan vara svårt att leva upp till när hela ens tillvaro lutar 30 grader konstant och  väder och vind på däck gör att du knappt hör var personen en meter ifrån dig säger: Pissa inte pa golvet,

Okej, det regnade och var allmänt otrevligt väder men nu är vi i alla fall iväg. Vi fick en fin start och låg trea, fyra de första timmarna med ganska stabil gennakersegling i runt tolv knop. Men flera båtar runt omkring flaxade ganska brett med sina segel och hamnade lite på efterkälken. Men tyvärr har vi halkat ner lite framåt kvällen. Oerhört frustrerande när man fokuserar stenhårt på trimmet och ändå segar sig båtarna runt omkring förbi oss.

Får nog tänka lite mer på att det är ett långt race. Jag har ändå bara gått av min första vakt precis, så vi har tid att komma igen 🙂

Nu blir det några timmars sömn innan jag stämt möte med en ny dag i engelska kanalen.

Lätt nervositet, några tårar – och ett frieri! En i vår besättning blev hyfsat överraskad när hennes man friade till henne när vi var på scen precis innan avfärd. Mäktigt!
Själv fick jag möjligheten att skaka hand och ta en selfie tillsammans med Sir Robin Knox Johnston, grundaren av den här tävlingen och en ikonisk seglarlegendar här i Storbritannien.

Vi startar resan på brittiskt vis med att dricka te i tid och otid men jag kan ta det 🙂
Nu är vi ett steg närmare starten, som blir vid lunchtid imorgon vid Themsens mynning. Nu är vi iväg!

Igår gjorde vi de sista fixet med båten. Bland annat högtryckstvättade vi durkarna efter att vi haft massor med folk ombord de senaste dagarna och vi dubbelkollade flytvästar.
I morse flyttade jag från hotellet ombord på båten och trots att vi har riktigt ont om plats ombord så fick mina prylar plats.
Nu blir det en snabb lunch i land, en sista cappucino och ett toabesök – sen drar vi!
Då kommer vi först paradera förbi Tower Bridge och förhoppningsvis blir det packat med folk på kajerna.

Jag har inte varit så nervös under veckan som gått men nu är jag påverkad av stundens allvar. Om nån timme släpper vi förtöjningarna och jag kommer inte ha fast mark under fötterna igen förrän i slutet på september, nästan en månad bort!

Nu kommer vi Rio!

I februari 2014 fyllde jag i en intresseanmälan på clipperroundtheworld.com och om bara två dagar, den 30 augusti 2015 lägger vi äntligen ut från St Katherine Docks i centrala London och påbörjar vår seglats till Rio.
Det jag upplevt på vägen fram hit skulle säkert räcka som ett livsäventyr för många. Jag har redan haft fyra fantastiska seglingsveckor i The Solent på engelska sydkusten, träffat massor med nya människor, lärt mig en hel del om segling och förmodligen ännu mer om mig själv.

Ändå var det bara början, nu börjar äventyret – det stora.
Flera i besättningen har varit igång med planeringen i veckor. Bara att packa all mat för en månad för 22 personer krävde att vi hyrde en lägenhet där allt kunde förvaras.

Här är några smakprov på vad som mer gjorts på båten de senaste veckorna.

– All löpande rigg är utbytt
–

Ibland är seglingens vägar outgrundliga. Men jag är inte den första att protestera när det går min väg.

Vi kom tvåa i ORCi Big Boat-klassen i årets ÅF Offshore Race – men när en totalsegrare skulle utses bland såväl ORCi som SRS-båtarna så stod vi högst på pallen. Så även om jag inte direkt kan säga att jag hade så stor del i det, så kan jag nu i alla fall titulera mig vinnare av ÅF Offshore Race.

Jag är stolt som en tupp och vill rikta ett stort tack till Thomas Blixt och hela hans besättning på TP 52an Blixt Pro Sailing/SCA för att jag fick chansen att segla med ombord.

Det här var mitt andra ÅF men jag ska göra allt jag kan för att det blir ett tredje redan nästa år.

Blixt Pro Sailings TP52 precis innan start i centrala Stockholm.

Vi hade en väldigt bra segling ut genom skärgården och för en timme sen ungefär passerade vi fyren vid Almagrundet.
Man kan inte säga annat än att det är en fin kväll på havet. Fem sekundmeter och en strålande, varm kvällssol.

Nu har jag kramat det sista ur Volvo ocean race. Det blev en fantastisk avslutning i Göteborg och ett minne för livet att se Ian Walker lyfta bucklan.
Nu laddar jag om och fokuserar på min egen segling. Jag har fått möjligheten att segla ÅF offshore race (tidigare Gotland Runt) på TP52an Blixt Pro Sailing.
Thomas Blixt som äger båten har varit skeppare på SCAs hospitality boat under Volvo Ocean Race, så därav att vi också kör SCAs färger.

Nu är jag supertaggad att ge mig ut på Östersjön några dagar. Nu kör vi!