Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Okategoriserade

Krönika: Var är svenskarna inom offshoreseglingen?

Släpp jollen fri och börja havskappsegla på de stora haven istället, tycker livetombords Jens Augustinsson. Foto: Jens Augustinsson/Volvo Ocean Race

 

Nyligen presenterades en svensk seglare till Volvo Ocean Race 2017-2018. Det var Martin Strömberg – igen. Det verkar som att han blir den enda svenska seglaren i tävlingen – igen.

Ingen skugga faller på Martin. Jag har träffat honom flera gånger och han är en klok, sympatisk och ödmjuk människa som gärna lyssnar på andra och välvilligt delar med sig av kunskaper och erfarenheter till såväl oss reportrar som till seglare. Han är efter, bland mycket annat, tre väl genomförda kampanjer i Volvo Ocean Race en makalöst erfaren offshore-seglare och en förebild och mentor för andra seglare som har drömmar som liknar hans egna.

Men just nu verkar Martin så ensam. Jag ska i och för sig inte glömma att nämna hans namne Martin Krite,

Föredrag: Från London till Rio i amatörernas Volvo Ocean Race

Mot Brasilien!

Nu sparkar vi snart igång båtsäsongen 2017. Lördag 4 februari öppnar dörrarna till båtmässan i Göteborg, vilket för många blir en smygstart på säsongen. Vi på Livetombord.se och tidningarna Båtnytt och Praktiskt Båtägande kommer nöta mässgolv under första helgen för att spana in de hetaste, roligaste, snyggaste och mest prisvärda båtarna och prylarna. Vi hoppas så klart att vi möter er där i mässvimlet.

Jag vill också slå ett extra slag för min egen närvaro på mässan. Söndag den 5 februari klockan 14.30 så hittar ni mig på scenen i D-hallen. Där kommer jag kommer jag berätta om det här lilla seglingsäventyret:

Hösten 2015 kappseglade jag från London till Rio i tävlingen Clipper Round the World Race. Enkelt uttryckt kan man säga att det är amatörernas Volvo Ocean Race. Människor med väldigt varierande grad av seglingserfarenhet gav sig ut på världshaven i tolv båtar av entypen Clipper 70,

Oceankappseglingen är död – länge leve den

I år är det Volvo Ocean Race-år. Två lag är annonserade och min inte alltför kvalificerade gissning är att de flesta andra lagen, totalt blir det åtta, också redan är klara men kommer för dramaturgins skull presenteras fortlöpande under våren.

Som många kanske redan vet så seglades det med entypsbåtar under förra upplagan. Volvo Ocean Race äger de sju båtarna, (en åttonde byggs i detta nu) som sedan hyrs av lagen. Just nu genomgår alla båtarna omfattande renoveringar som kostar nästan 10 miljoner svenska kronor per båt.

Förra tävlingen 2014-2015 var en brytpunkt i tävlingens historia. Förändringen och strömlinjeformningen av tävlingen som gjordes var enligt tävlingsledningen helt nödvändig för att Volvo Ocean Race överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Kostnaderna för att starta och driva ett projekt för den här tävlingen hade blivit så abnormt stora att sponsorerna hade börjat vända tävlingen ryggen. De två sista upplagorna innan förändringen haltade betänkligt.

Efterdyningar – lördag 10 oktober

Av Posted on Inga taggar 0

Det har nu gått nio dagar sen jag fick fast mark under fötterna i Rio efter en månad till sjöss. De första dagarna var jag bara så oerhört lättad över att vara i land igen och jag orkade inte tänka en enda tanke om att dra ut och segla igen.
Men efter några nätter i en riktig säng (som förvisso gungade som ett stormande hav emellanåt), lite turistande i Rio med mamma och moster och några portioner vällagat brasilianskt kött så kände jag att jag var på banan igen.
Jag hörde inne i huvudet min vaktchef Mikes ord om hur synd det var att besättningen inte skulle få nyttja mina tjänster som rorgängare på andra delsträckan och suget efter att ge sig ut igen kom sakta tillbaka.

Nu har båtarna gett sig av mot Kapstaden och som genom ett trollslag så har mitt sug nästan försvunnit igen.

Dansa samba med mig – fredag 2 oktober

Av Posted on Inga taggar 0

Jag har gråtit de senaste dagarna. Flera gånger. Jag trodde aldrig att det här äventyret skulle påverka mig så mycket, men det har det.
När jag har suttit nere i mörkret under däck med en liten aura av ljus runt mig, från skärmen till datorn vi kunde skicka mejl ifrån, så har jag känt saknaden komma krypande. När min flickvän Therese berättat att hon fluffat upp med kuddar i min del av sängen för att det känts så tomt. Då har jag gråtit. Eller när jag i senaste inlägget skrev om att få krama min mamma och moster var det jag såg fram emot mest med att komma till Rio.
Det var helt sant. Och jag började gråta när jag skrev det.

En månad borta från nära och kära är inte några konstigheter kanske. Men när de bokstavligen är en ocean bort, du är trött och sliten,

Land i sikte!

Av Posted on Inga taggar 0

rio

Onsdag 30 september

Nedrakningen har börjat. Efter en månad till havs är det nu bara timmar kvar innan vi tar ner seglen för gott och tuffar in i marinan i Rio. Vi kommer att anlända på natten så vi får kanske inte se staden i all sin storslagenhet från havet. Men vad tusan, en tänd gatlykta och en portion avgaser är allt som behövs för att få mig att gråta av lycka just nu. Någon gång under gårdagen nar vi precis satt minsta gennakern och tågade på stadigt i mellan 12 och 16 knop, sa antydde någon att detta kanske var vårt sista segelbyte. Ha, skulle inte tro det va! Jag tror vi har skörat två gennakrar sen dess och bytt ytterligare ett par gånger. Och vid ett av segelbytena fick jag känna av att tävlingen verkligen inte är över än.

Vill du göra ett så smidigt gennakerbyte som möjligt så tar du dig ut till skothornet och häktar på ett tillfälligt skot och ytterligare en lina som du drar mellan bommen och underliket på storen,