Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Krönika: Var är svenskarna inom offshoreseglingen?

Släpp jollen fri och börja havskappsegla på de stora haven istället, tycker livetombords Jens Augustinsson. Foto: Jens Augustinsson/Volvo Ocean Race

 

Nyligen presenterades en svensk seglare till Volvo Ocean Race 2017-2018. Det var Martin Strömberg – igen. Det verkar som att han blir den enda svenska seglaren i tävlingen – igen.

Ingen skugga faller på Martin. Jag har träffat honom flera gånger och han är en klok, sympatisk och ödmjuk människa som gärna lyssnar på andra och välvilligt delar med sig av kunskaper och erfarenheter till såväl oss reportrar som till seglare. Han är efter, bland mycket annat, tre väl genomförda kampanjer i Volvo Ocean Race en makalöst erfaren offshore-seglare och en förebild och mentor för andra seglare som har drömmar som liknar hans egna.

Men just nu verkar Martin så ensam. Jag ska i och för sig inte glömma att nämna hans namne Martin Krite, tvåfaldig Volvo Ocean Race-seglare (och vinnare tillsammans med Martin Strömberg 2012), som så sent som i början på september 2017 fanns med ombord (och förmodligen bidrog med mycket havskappseglings-erfarenhet) på den svenska båten som vann Nord Stream Race, havskappseglingen från tyska Kiel till ryska St Petersburg.

Men bakom dessa två känns det ganska tomt på unga (och även rutinerade), viljestarka, dedikerade offshoreseglare som ska ta Sverige som oceanseglarnation vidare in i framtiden. Hur kunde det bli så?

Vi backar några steg tillbaka till slutet på 1980-talet. Då lades grunden till det smått makalösa årtionde som Sverige skulle ha inom oceankappseglingen i slutet på 1990-talet – och långt in på 00-talet. Roger Nilsons järnvilja och drivkraft sjösatte det första riktigt seriösa svenska projektet The Card i det som då hette Whitbread Round The World Race (läs gärna Rogers bok ”The Card – ett kort i leken” för att få hela historien). Om vi lämnar den tungrodda affärsmässiga biten kring ett projekt av det här slaget därhän och koncentrerar oss på det rent sportsliga, så verkar det ha kryllat av svenska legosoldater i seglingens tjänst på den tiden. Och ett stort antal dök med tiden upp i det svenska The Card-projektet. Alla verkar ha haft viljan att segla offshore.

Kortfattat gav Roger Nilsons projekt ringar på vattnet och vi fick se en hel rad svenska kampanjer i Whitbread/Volvo Ocean Race de kommande åren (tre båtar 1997-98, två båtar 2001-02, en båt 2005-06, två båtar 2008-09). Utifrån mitt perspektiv vid sidlinjen verkar det också som att de erfarna seglarna plockade in unga talanger och fostrade dem, enligt någon form av lärlingsförfarande. Men i takt med att de ekonomiska förutsättningarna ändrats och sportens professionalisering, så dog den här typen av lärlingsverksamhet ut på den allra högsta nivån. Och man kan väl säga att den för svensk del verkar ha upphört helt efter Ericssons lyckade kampanj i Volvo Ocean Race 2008-2009, då en av deras båtar vann tävlingen.

Kvar i Volvo Ocean Race-cirkusen av svenskarna från den tiden är bara Martin Strömberg. Vad hände? Vart tog folk vägen? Och framför allt, varför kommer det inte fram några nya svenska offshorekappseglare på den allra högsta nivån?

Jag är mycket väl medveten om att det bara finns ett visst antal platser ombord på båtarna i Volvo Ocean Race. Alla kan inte nå dit. Men det som förbryllar mig är den totala kollaps som verkar ha drabbat återväxten inom svensk offshorekappsegling på högsta nivå. Var är de unga? Var är de hungriga? Var är de nyfikna och orädda som är beredda att ge allt? Var är de framtida svenska legosoldaterna i oceankappseglingens tjänst?

När den svenska båten i havskappseglingen Nord Stream Race nyligen vann tävlingen läste jag en intressant sak i ett pressmeddelande från tävlingen. Seglaren Patrik Sturesson säger att ”Hela besättningen har fått blodad tand på offshore-kappsegling. Vi vill göra det igen”.

Det gläder mig naturligtvis något oerhört att han säger så. Samtidigt gör det mig bekymrad att erfarna seglare (jag förmodar att Partik Sturesson är det då han bland annat är svensk mästare i match racing) har så liten erfarenhet och kunnande kring segling bortom kryss/läns-banan. Att många inte verkar ha konfronterats i någon större grad med större båtar på större vatten.

Mina kunskaper kring strukturer och organisering av svensk segling är högst begränsad. Men en gissning är att det inte satsas några större resurser på någon form av offshore-verksamhet bland ungdomar, utan att man ska vandra samma trappa som alla andra genom optimisten vidare till OS-klasserna. Varför kan inte kidsen få segla stora båtar på stora hav redan i unga åldrar? Borde inte ett nationellt seglarförbund ha något slags ansvar för att det även finns den typen av verksamhet?

Mina egna chanser till att göra någon form av seglingskarriär försvann väl för sisådär 25-30 år sedan. Efter en ganska misslyckad premiärsäsong i optimist lade jag mitt krut under ungdomen på skutsegling på Skagerrak och Kattegatt. Vilket jag inte ångrar. Livet var ibland ondskefullt, men ack så härligt med tunga nattvakter på öppet hav eller stormrykande vatten under höstseglingarna. Men lek med tanken om dessa seglingar istället hade varit ombord på en oceanpreppad pansarvagn på, säg 50-60 fot, under svenska seglarförbundets vingar. Var hade jag då varit idag?

Jag är i alla fall glad att jag fick sjömanskapet, kamratskapen och kärleken till de stora öppna havsvidderna med mig från skutseglingen. Den har gjort att jag nu i högre ålder har hittat min egen väg framåt på de större haven. Jag har tiggt till mig och blivit erbjuden platser ombord på ÅF Offshore race och Bohusracet. Och 2014 inledde jag min egen kampanj för att på riktigt få känna på de stora världshaven. Amatörernas Volvo Ocean Race, Clipper Round the World Race blev min biljett ut på världshaven och jag fick på ett drygt år runt 8 000 nautiska mil havs- och oceankappsegling under bältet. Det bästa jag har gjort i seglingsväg – så här långt. Men 25 år för sent.

Sverige är en makalös seglarnation. Men när det kommer till segling på de stora haven så verkar det som att det saknas något när det gäller tron på oss själva. Jag önskar att det då under sent 80-tal, när jag gick runt i min snygga Whitbread-tischa och drömde, hade funnits en stolt och stark nationell rörelse som kunde lett unga ut på de stora haven. För vad är det som säger att inte en tonåring kan börja segla stora båtar på stora hav istället för att dra runt i jolleviken? All respekt åt alla dedikerade ungdomar som går seglargymnasium, som drar på torrdräkten sex dagar i veckan i hagel och höststorm. Men är detta verkligen vad de hade valt om de vetat att det fanns något annat?

Ibland funderar jag på om det helt enkelt handlar om lathet. ”Gärna ett tufft seglingspass på havet, så länge jag får komma hem på eftermiddagen och äta mammas mat.” Har de som är på väg uppåt blivit för bekväma för att välja livet på de stora haven? Eller har deras föräldrar blivit för bekväma för att erbjuda sina barn något annat än den enklaste lösningen för dem själva.

Varför måste det alltid vara jolle, varför måste det alltid vara i vår lilla ankdamm med våra hämmande filosofier om hur det ”bör” vara? Lyft istället blicken. Lyft den mot stora båtar, mot stora hav, mot andra länder och andra filosofier. Du som förälder till barn med seglingsintresse, skippa att skicka dina ungdomar på meningslösa språkresor som de ändå bara super bort. Uppmuntra dem istället till att drillas på lämplig storbåtsakademi längs engelska sydkusten eller spendera semestern – varje sommar – i havskappseglingsmeckat i franska Lorient.

Hade jag fått bestämma, vilket kanske förvisso är tur att jag inte gör, så hade jag testat att vända på hela steken. Sätt ungarna i kölbåtar och skicka ut dem på havet – långt ut. Och vill någon mot förmodan senare ägna sig åt jollesegling, så varsågod. Men först en gedigen grund i storbåtssegling att stå på.

Och nej, det ena behöver inte utesluta det andra. Klart man ska segla jolle också, hitta känslan, hitta vinden, trimma, nöta och balansera. Men skit i att locka ungarna med ett OS-guld som de ändå aldrig kommer vinna. Skicka ut dem på de stora haven istället. Du kommer bli dubbelt belönad. Barnen kommer tacka dig för att det är så mycket roligare. Och jag kommer tacka dig då jag får nya idoler att följa i den mäktigaste typen av segling som finns att uppbringa.