Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Oceankappseglingen är död – länge leve den

I år är det Volvo Ocean Race-år. Två lag är annonserade och min inte alltför kvalificerade gissning är att de flesta andra lagen, totalt blir det åtta, också redan är klara men kommer för dramaturgins skull presenteras fortlöpande under våren.

Som många kanske redan vet så seglades det med entypsbåtar under förra upplagan. Volvo Ocean Race äger de sju båtarna, (en åttonde byggs i detta nu) som sedan hyrs av lagen. Just nu genomgår alla båtarna omfattande renoveringar som kostar nästan 10 miljoner svenska kronor per båt.

Förra tävlingen 2014-2015 var en brytpunkt i tävlingens historia. Förändringen och strömlinjeformningen av tävlingen som gjordes var enligt tävlingsledningen helt nödvändig för att Volvo Ocean Race överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Kostnaderna för att starta och driva ett projekt för den här tävlingen hade blivit så abnormt stora att sponsorerna hade börjat vända tävlingen ryggen. De två sista upplagorna innan förändringen haltade betänkligt. 2008-2009 fanns åtta båtar på startlinjen men Team Russia drog sig ur efter tre delsträckor på grund av finansiella problem. Vid nästa tävling 2011-2012 nåddes ett bottenrekord då bara 6 båtar startade.

Så förändringen till hyrda entypsbåtar, mindre besättningar och samordnat underhåll av båtarna, för att nämna något, har kapat kostnaderna till mer rimliga nivåer. Och så långt är allt väl.

Men ser man det ur ett sportsligt och äventyrsmässigt perspektiv så får jag en smått olustig känsla i kroppen. Visst är det så att reklam och PR idag är allt. Varje företag vill ha maximalt ut för varje investerad krona, seglarna är sponsorernas marionetter som ska dansa efter deras pipa dygnet runt, så länge ett projekt pågår. Men med det dör tyvärr också en del av lekfullheten och spontaniteten i sporten.

När jag besökte starten av Volvo Ocean Race 2014-2015 i spanska Alicante så träffade jag på Roger Nilson, som seglat flest varv runt jorden av alla svenskar och startat i Whitbread/Volvo Ocean Race inte mindre än sju gånger. Han var förbluffad över hur mycket större arrangemanget hade blivit bara sedan 2011-2012, då tävlingen också startade i Alicante. Samtidigt konstaterade den då 65-årige Roger att det här inte längre var för honom. Han kände inte igen sig längre. Dels för att många av hans gamla seglarvänner inte fanns där i vimlet längre och dels för att det var en helt annan tävling nu än när han gav sig in i det under tidigt 80-tal. Den totala cirkusen med t-shirtförsäljning och seglarna dansande som djur i mitten hade blivit ett faktum.

Roger gav mig ett exemplar av sin bok om när han seglade Whitbread ombord på Drum 1985-1986. Efter att nu ha läst den – och även hans bok om The Card-projektet, som blev det första svenska projektet som genomförde ett Whitbread, där han själv var både projektledare och skeppare, så förstår jag mer vad han menade den där varma oktoberdagen 2014 i Alicante.

Volvo Ocean Race idag har mycket lite att göra med Whitbread då – även om det på pappret är samma tävling. Givet förutsättningarna att det kanske inte skulle funnits ett Volvo Ocean Race idag om det inte varit för alla drastiska förändringar, så är det ju förstås bra hur det hela utvecklats.

Men jämför jag mina egna iakttagelser från stop overs i tävlingen, kanske framför allt i Alicante och Göteborg 2014-2015, med den värld som Roger Nilson bjuder in till i sina böcker, så är det inte utan att jag känner ett styng av sorg och saknad. Men det är inte tröga Maxibåtar eller oprofessionella seglare som gör sig till åtlöje i hamnarna som jag saknar. Det jag saknar är pionjärandan, oräddheten och nyfikenheten för att testa nya saker och nya människor.

Den moderna professionella kappseglingen, även utanför Volvo Ocean Race, har blivit så extremt elit- och vinstfokuserad att det inte längre finns utrymme för lekfullheten och den ibland lite naiva äventyrslustan som kan få folk att utföra stordåd. Visst fanns det extrema elittänkandet även på 1980-talet och tidigare. Men den stora skillnaden är att det då också fanns utrymme för äventyraren och amatören på samma arena. Och jag tror att det behövs. För annars tappar man flera dimensioner av tävlingen ur ett publikperspektiv. Visst vill vi se rekord slås, men vi kan inte relatera till människorna som slår rekorden. Men vi kan relatera till seglaren som sålt allt för att ha råd att komma till start eller seglaren som är lärare på dagen och drömmer om oceankappsegling på nätterna.

1977-1978 seglade John Ridgway och hans fru Mary Christine med båten Debenhams i den andra upplagan av Whitbread. På somrarna drev de en äventyrsakademi i Skottland och på vintrarna gav de sig ut för att upptäcka världen. Besättningen bestod, förutom det gifta paret, till stor del av instruktörer från deras äventyrsakademi. Killar i 20-årsåldern i princip helt utan erfarenhet av oceansegling.

1988 var det Roger Nilson som själv som drog igång The Card-projektet genom att knacka dörr och äska pengar. Ett förbannat eländigt uppdrag om jag tolkar hans bok rätt. Men han gjorde det – och han klarade det.

1988 fick Johan Salén lite feeling (faktiskt efter att ha läst ett reportage i Båtnytt) och ville segla Whitbread. Han hade förvisso VM-guld i Windsurfing på meritlistan men hade nog knappt sett en Maxibåt i verkligheten när han kontaktade Roger Nilson. Johan började som springpojk på The Cards projektkontor och slutade som fullvärdig medlem av The Cards besättning.

Det är den här typen av möjligheter att böja verkligheten och låta det oväntade ske, som i princip är helt utraderat från de stora seglingsarenorna idag. Allt måste passera genom nålsögat ”hur får sponsorn ut maximalt av detta?” ”Tar det oss närmare seger i tävlingen?” Visst finns det arenor för historier som Johan och Johns idag också. Skillnaden är förstås att dessa historier till stor del utspelar sig utanför rampljuset i tävlingar som Clipper Round The World Race, som jag själv deltog i 2015 och som ni kan läsa mer om här på bloggen.

Men i de riktigt stora sammanhangen har tumskruvarna dragits åt. Är du inte en människa med superkrafter och en meritlista lång som bibeln gör du dig icke besvär. Och sätter du inte ihop ett team med potential att vinna så är det inte intressant. Sånt trams har inte sponsorerna varken tid eller råd med. Utom i ett fall.

I 64 dagar 22 timmar 28 minuter och 44 sekunder hittills har jag i princip varit mentalt blockerad från allt annat än Vendée Globe, ensamkappseglingen non stop runt jorden, som bara seglas vart fjärde år. Dels förstås för att jag så innerligt vill att Alex Thomson, en av de riktiga superstjärnorna i den här cirkusen, äntligen ska få vinna denna galna omänskliga kraftmätning mot naturen. Men i år är det också något annat som fångat mitt intresse.

Mediebevakningen av tävlingen är bättre än någonsin, förmodligen delvis på grund av att denna franska paradgren nu också i allt större utsträckning blivit en mer internationell angelägenhet med seglare från nio andra nationer än Frankrike. Och vilken brokig skara seglare detta är!

Plötsligt har jag hittat den stora arenan där det fortfarande finns plats för drömmarna, äventyrarna och idealisterna. De är inte på något sätt oerfarna som seglare även om de flesta av dem är oceaner efter ledarduon i tävlingen. Men det är helt oväsentligt i sammanhanget. För bara att få lyssna till deras personliga historier om varför de genomför denna galna utmaning, att få följa deras med- och motgångar på världshaven är att kastas rakt tillbaka till John Ridgway’s äventyrsskola i dimmiga Skottland på 1970-talet.

* Nandor Fa är den 62-årige ungerska före detta brottaren som rundade Kap Horn första gången för 30 år sedan i en 31-fots cruisingbåt som han byggt själv tillsammans med en kompis.

* Enda O’Coineen är irländaren som är en eldsjäl av sällan skådat slag. Han var inblandad i irländskt deltagande i Whitbread redan 1987 och 2008, har kört ribbåt över Atlanten bara för att bevisa att det går, har startat upp Atlantic Youth Trust, som tar ut hundratals ungdomar på gamla segelskutor varje år och han har även varit president i den internationella sammanslutningen för irländska pubar. 

* Rich Wilson är den amerikanska läraren och seglaren som använder båten som ett seglande klassrum. Han har under årens lopp följts av hundratusentals skolbarn i USA när han varit ute och seglat runt om på jorden.

Plötsligt har jag upptäckt djupet och de många dimensionerna i oceankappseglingen igen. I dessa människors berättelser finns en äkthet och ett brinnande engagemang som nästan går att ta på. Hos dessa hittar seglingen tillbaka till den där pionjärandan som nästan gått förlorad.

Jag vill förtydliga att jag inte är någon nostalgiker som bara tycker att det var bättre förr, för det var det på många sätt inte. Det är nog även Roger Nilson den förste att skriva under på. Men det utesluter heller inte att det kan bli ännu bättre nu.

Vi behöver helt enkelt göra lite mer plats där uppe på toppen av näringskedjan i oceankappseglingsvärlden. Vi behöver inte bara de stereotypa kappseglingsrobotar som avlas fram idag. Vi behöver även  galningarna, de orädda, de osedda och de uträknade. Det är bland dem som många av de mest engagerande historierna skapas.