Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Efterdyningar – lördag 10 oktober

Av Posted on Inga taggar 0

Det har nu gått nio dagar sen jag fick fast mark under fötterna i Rio efter en månad till sjöss. De första dagarna var jag bara så oerhört lättad över att vara i land igen och jag orkade inte tänka en enda tanke om att dra ut och segla igen.
Men efter några nätter i en riktig säng (som förvisso gungade som ett stormande hav emellanåt), lite turistande i Rio med mamma och moster och några portioner vällagat brasilianskt kött så kände jag att jag var på banan igen.
Jag hörde inne i huvudet min vaktchef Mikes ord om hur synd det var att besättningen inte skulle få nyttja mina tjänster som rorgängare på andra delsträckan och suget efter att ge sig ut igen kom sakta tillbaka.

Nu har båtarna gett sig av mot Kapstaden och som genom ett trollslag så har mitt sug nästan försvunnit igen. Jag tror att det kan ha något att göra med hård kryss i stundvis 20 sekundmeter, en fullständigt genomdränkt besättning och rapporter om ordentligt med sjösjuka ombord.
Jag läste att de bottenrevat storen (tre rev) och kör med minsta focken. Som jämförelse så tog vi aldrig mer än ett rev på vägen till Rio och minsta focken såg aldrig dagens ljus på däck.
Att ligga på en strand i Brasilien verkar som ett konkurrenskraftigt alternativ just nu.

När vi närmade oss Rio så var alla ombord ordentligt trötta – på vår position långt bak i fältet, på att vara till sjöss, på varandra.
Det var upplagt för skitsnack men jag lovade mig själv att jag inte skulle gnälla på något eller någon förrän jag klev i land i Rio.
Och det höll jag.

Men så här i efterhand så känner jag att det är det ganska många saker jag har en åsikt om.
Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att anamma det brittiska (det var en övervägande del britter ombord), men jag inser nu att de är mycket längre ifrån oss mentalt och kulturellt än jag någonsin kunde ana.
Jag är förstås hårt präglad på det jante-svenska, det ordningssamma, lika rättigheter för alla, alla ska med-samhället.
Britter funkar inte så.
Efter som maten är en så väsentlig del av livet ombord, så kan jag använda den som en metafor för hur livet ombord ter sig. Brittiska köket, som jag känner det, är en olycka som är oundviklig.
Fel näringsinnehåll, finesslöst, smaklöst. Och jag vet inte vad som givit vad, men britterna är, tvärtemot uppfattningen jag fick under mina träningsveckor, inte harmoniska, lite som maten. De två rökarna ombord skulle använda seglingen för att sluta röka. Ingen bra idé. Lynnighet och gråtattacker blev vardag ombord.

Och ett allmänt drag jag upptäckte var att britterna ofta sa det uppenbara, helt i onödan i min mening. Att göra som man blir tillsagd, att plocka undan, ställa till rätta och att fråga om man kan hjälpa till med något är självklart för mig. Men många av britterna påpekade små saker som behövde göras hela tiden, helt i onödan. För det var alldeles uppenbart att det behövde göras utan att de kommenterade det.
Och erbjöd man sin hjälp så var det inte ovanligt att de fullständigt missuppfattade det och trodde att man skulle ta deras uppgift ifrån dem. Istället kunde jag få en tillrättavisning med en mental klapp på huvudet: ”såja, du får vänta på din tur”.

Jag är förstås inte felfri. Men jag hade min strategi klar innan och jag tycker nog att jag till största delen lyckades hålla mig till den.
Eftersom det är svårt att hänga med till hundra procent språkmässigt med många nya termer och svårt att höra när det blåser, så var min plan att ligga lågt, göra mina uppgifter och inte ge mig in i några diskussioner.
Det gick så bra att när jag slutligen höjde rösten vid ett tillfälle då vi fiskade upp en trålad gennaker, då blev folk så förvånade att de pratade om det i flera dagar.

Något som jag visste skulle bli en stor utmaning var också det faktum att alla hade så olika ingångar till den här seglingen. James, trettioårig karriärist, seglar hela varvet och har det som en punkt på sin ”att göra innan jag dör-lista”. Han ska också ta sig till Nordpolen och bestiga berg med konstiga namn. Mike, sextionånting har oceankappseglat ganska mycket på amatörnivå och skulle segla hela varvet två upplagor tillbaka. Men hans tävlingsfokus krockade rejält med andras mål och förväntningar och han klev av efter tre fjärdedelar av tävlingen. Anna, 25, seglade första sträckan, som betalats av hennes farsa. Hennes viktigaste pryl i packningen: Hårborste. Kathy, typ 30, var upprörd så hon skakade och ställde till med stort palaver då hon tyckte sig ha blivit tillsagd i fel tonläge.

Att anpassa mina egna mål och förväntningar till den stora variationen som funnits inom besättningen har varit extremt svårt. Jag hade många mörka tankar, men jag höll dem alltid för mig själv för att inte svärta ner stämningen ombord.
För mig har huvudmålen hela tiden varit att lära mig mer om gruppdynamik och hur man som grupp arbetar bäst tillsammans i pressade situationer. Det tillsammans med tävlingmomentet har varit viktigast. Sen är det så klart en mäktig grej att korsa en ocean och segla över ekvatorn. Och sättet vi gjort det på känns riktigt bra. Det är en lång korsning – en månad till havs under tävlingsförhållanden. Det känns som en ordentlig ansträngning och inte någon champagnesegling.
En favoritsysselsättning var att fundera över vilka jag skulle fimpa om jag hade fått toppa besättningen utifrån de personer vi hade tillgängliga.
Vi var 23 personer ombord inklusive skepparen. Vi var alltså 11 på varje vakt, minus en person som hade kökstjänt. Med förhållandena som vi mötte på den här delsträckan, tuff undanvindssegling i stora vågor med farter på 20+ knop i Biscaya och norra Atlanten men utan att det kändes okontrollerat och sen betydligt mildare vindar och tålamodsprövande stiltje, så skulle vi direkt kunnat plocka bort ett par personer på varje vakt.
Och i mitt tycke så finns det inget utrymme för att ha personer ombord som gnäller över småsaker. Har man inte kommit längre i att lära känna sig själv än att man inte vet när det är läge att tala och när man bör tiga, eller att inte kunna skilja på en order eller ett personangrepp, då har man inte i den här tävlingen att göra. Punkt.
Men Clipper är ett företag och fler i besättningen betyder mer pengar in, men rent sportsligt så gav det inga fördelar att vara så många i besättningen på den här delsträckan. Vi var alltid för många vid de flesta manövrar och folk började försvara sina positioner på ett ganska töntigt sätt och det blev ibland sandlådenivå när det diskuterades vem som skulle dra i vilken tamp.

Jag fick en dålig start med vaktchefen på min vakt under en träningsvecka vi hade tillsammans men jag bestämde mig för att inte klaga, bita ihop och vinna hans förtroende genom att visa vad jag går för istället för att snacka. Jag gillade ändå hans starka tävlingsinställning och vi kunde förenas i viljan att prestera ett bra resultat.
Att jag sen också, till min egen förvåning (nu frångår jag jantelagen och skryter lite) förmodligen var den bästa rorsmannen ombord, möjligtvis undantaget skepparen, stärkte mina aktier ordentligt hos den något buttra vaktchefen. Jag fick ofta passen vid rodret som många andra skulle drömt mardrömmar om. Beckmörker, hård undanvind, stora atlantvågor. (Jag läste precis en blogg från en av de andra båtarna och i dessa förhållanden hade de två rorsmän, en vid varje ratt).

Och det var där och då jag mådde som bäst. Tävlingsnerv, förtroende från vaktchefen och svåra förhållanden som jag ändå kände att jag behärskade. Det här kan låta elitistiskt, men jag tycker att där någonstans borde lägstanivån ligga. Man måste vara beredd att ge upp en del av sig själv ibland för ett högre mål. Man måste våga flytta gränsen för sin komfortzon.

Men jag inser nu att det här inte är tävlingen där detta i stort sett är obligatoriskt. Det här är trots allt tävlingen där alla ska med. Och utan den ingången från arrangören så hade det förmodligen inte blivit nån tävling, det hade blivit för nischat och specialiserat.
Och det har sin charm att ha denna brokiga bukett människor ombord. Tyngdlyftaren, aktiemäklaren, turistguiden och sjuksköterskan satt alla i samma båt. En båt som tog oss hela vägen från London till Rio.

IMG_0330.JPG

IMG_0307-0.JPG

IMG_0272-0.JPG

IMG_0254-0.JPG