Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Dansa samba med mig – fredag 2 oktober

Av Posted on Inga taggar 0

Jag har gråtit de senaste dagarna. Flera gånger. Jag trodde aldrig att det här äventyret skulle påverka mig så mycket, men det har det.
När jag har suttit nere i mörkret under däck med en liten aura av ljus runt mig, från skärmen till datorn vi kunde skicka mejl ifrån, så har jag känt saknaden komma krypande. När min flickvän Therese berättat att hon fluffat upp med kuddar i min del av sängen för att det känts så tomt. Då har jag gråtit. Eller när jag i senaste inlägget skrev om att få krama min mamma och moster var det jag såg fram emot mest med att komma till Rio.
Det var helt sant. Och jag började gråta när jag skrev det.

En månad borta från nära och kära är inte några konstigheter kanske. Men när de bokstavligen är en ocean bort, du är trött och sliten, hela din värld är i gungning och du rör dig oändligt långsamt, ibland inte alls, tillbaka mot civilisationen. Ja, då känns en månad verkligen som oceaner av tid. Och då gråter jag.

Vid niotiden igår morse, lokal tid, la vi till vid bryggan i Marina da Gloria i centrala Rio. Gruppfotografering, praktisk information från tävlingsledningen, ett skutt ner på kajen och en välkomstskål i kall öl.
Plötsligt börjar några av de andra i besättningen skrika mitt namn samtidigt som de pekar upp mot land. Jag vänder mig om och där står min mamma och moster med en stor svensk flagga och vinkar ner mot kajen. Och jag grät. Precis som jag gör när jag skriver detta.

Mamma och moster är några minuter sena, för de har varit hos frukthandlaren och handlat – till hela besättningen!
De stal showen totalt. Och skulle de andra i besättningen glömma bort mig, så tror jag i alla fall att mamma och moster för alltid har en plats i deras hjärtan.

Dagen fortsatte med storstädning av båten och sen spreds alla för vinden. Det var strömhopp in i taxibilar och iväg till olika hotell. Själv tillbringade jag första natten på ett hostel med magnifik utsikt ner över stadens ljus.
Men innan dess på kvällen en dusch, rakning, middag – med en väldigt efterlängtad cappucino.
Och efter en god natts sömn i en riktig säng så känner jag mig återuppstånden – trots att det bara är den andra dagen.

Idag är det prisutdelning där vi kommer få pris för att vi vann oceansprinten. Ett bra plåster på såren för alla motgångar vi hade.
Det blir också en minnesceremoni för Andy på Ichor Coal, som miste livet på vägen.
Och apropå skador så hände något riktigt tråkigt ombord hos oss igår. En kille föll ner genom en öppen däckslucka och bröt två revben. Så hans resa, som skulle fortsatt en delsträcka till, ner till Kapstaden, slutar nu istället här i Rio. Jag lider verkligen med honom och hoppas att han kan kompenseras med att segla en annan desträcka istället.

I nästa inlägg ska jag försöka summera mina upplevelser av min månad till sjöss. Men just nu vill jag bara sväva ner för Rios kullar i mitt lyckorus – jag är redo att dansa.

IMG_0340-0.JPG

IMG_0342-0.JPG

IMG_0343-0.JPG