Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Land i sikte!

Av Posted on Inga taggar 0

rio

Onsdag 30 september

Nedrakningen har börjat. Efter en månad till havs är det nu bara timmar kvar innan vi tar ner seglen för gott och tuffar in i marinan i Rio. Vi kommer att anlända på natten så vi får kanske inte se staden i all sin storslagenhet från havet. Men vad tusan, en tänd gatlykta och en portion avgaser är allt som behövs för att få mig att gråta av lycka just nu. Någon gång under gårdagen nar vi precis satt minsta gennakern och tågade på stadigt i mellan 12 och 16 knop, sa antydde någon att detta kanske var vårt sista segelbyte. Ha, skulle inte tro det va! Jag tror vi har skörat två gennakrar sen dess och bytt ytterligare ett par gånger. Och vid ett av segelbytena fick jag känna av att tävlingen verkligen inte är över än.

Vill du göra ett så smidigt gennakerbyte som möjligt så tar du dig ut till skothornet och häktar på ett tillfälligt skot och ytterligare en lina som du drar mellan bommen och underliket på storen, som du använder for att göra en brevlådenedtagning. De andra skoten kopplas på den nya gennakern, upp med den på utsidan av den som redan flyger och ned i brevlådan med den andra. Det är en procedur som tar en stund och det som nog tar mest tid är att skifta skoten, hängandes vid skothornet på den flygande gennakern. Jag tog mig an uppdraget och medan vi tuffade på i 12-15 knop i ganska hög sjö gjorde jag min första utflykt från båten sen vi lämnade London. Nästan som att gå på en rymdpromenad och kunna blicka ner på båten lite utifrån. Men det var en utflykt som känns i musklerna så har dagen efter och jag antar att jag ändå ska vara lycklig att jag kom undan med en blåslagen arm, så att jag nu ser ut som en heroinpundare, och ett krökt lillfinger, som är lika lila som armen och nu tävlar med tummen om vilken som ar tjockast. Men eftersom jag hittills varit nästan oförskämt förskonad från skador, om man inte raknar mina stinkande skor, sa far jag val nästan ta det har utan att gnälla.

Tävlingsledningen verkar ha tröttnat på oss eftersläntrare nu, sa vid midnatt i natt blåser de av tävlingen. Vi kommer inte riktigt vara vid mållinjen då men vi har fortfarande all anledning att köra för fullt. Det har visat sig att vi nu bara ar 33 sjömil bakom PSP och med bra segling och en hel del tur finns det en möjlighet att vi kan hinna ifatt dem.

För övrigt vill jag ändå in i det sista hallå nere alla förväntningar på hur det kommer vara att segla in till Rio. Allt jag önskar är att någon gång de närmaste dagarna få sätta läpparna till en riktigt god kopp cappucino – och ge stora kramar till min älskade mamma och moster, som tagit sig hela vägen till Rio för min skull. För att stå på kajen och hälsa mig välkommen. Bättre an sa kan det inte bli!