Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Krönika: Var är svenskarna inom offshoreseglingen?

Släpp jollen fri och börja havskappsegla på de stora haven istället, tycker livetombords Jens Augustinsson. Foto: Jens Augustinsson/Volvo Ocean Race

 

Nyligen presenterades en svensk seglare till Volvo Ocean Race 2017-2018. Det var Martin Strömberg – igen. Det verkar som att han blir den enda svenska seglaren i tävlingen – igen.

Ingen skugga faller på Martin. Jag har träffat honom flera gånger och han är en klok, sympatisk och ödmjuk människa som gärna lyssnar på andra och välvilligt delar med sig av kunskaper och erfarenheter till såväl oss reportrar som till seglare. Han är efter, bland mycket annat, tre väl genomförda kampanjer i Volvo Ocean Race en makalöst erfaren offshore-seglare och en förebild och mentor för andra seglare som har drömmar som liknar hans egna.

Men just nu verkar Martin så ensam. Jag ska i och för sig inte glömma att nämna hans namne Martin Krite,

Hon är redan en vinnare i nästa Volvo Ocean Race

Av Posted on Inga taggar 0

När holländskan Annemieke Bes seglade ÅF Offshore Race med TP52an Blixt Pro Sailing Team 2015 hade hon knappt nattseglat förut. Nu ska hon segla Volvo Ocean Race med Team AkzoNobel. Foto: Jens Augustinsson

Sommaren 2015 fick jag möjligheten att segla med ombord på TP52an Blixt Pro Sailing Team under ÅF Offshore Race. Teamägaren Thomas Blixt är en man som haft sina tentakler ute i den stora offshoreseglarvärlden i decennier, vilket innebär att i närheten av honom så träffar man allt som oftast också andra intressanta människor från den stora vida seglarvärlden.

Så när jag klev ombord på båten så mötte jag bland annat Lovisa Karlsson, en då nybakad student från seglargymnasiet som nu hade siktet inställt på att segla Laser i OS i Tokyo 2020. Förutom henne så fanns det ett ansikte till som stack ut från den ordinarie besättningen. Holländskan Annemieke Bes var den sista att sållas bort ur kvinnliga Team SCA,

Föredrag: Från London till Rio i amatörernas Volvo Ocean Race

Mot Brasilien!

Nu sparkar vi snart igång båtsäsongen 2017. Lördag 4 februari öppnar dörrarna till båtmässan i Göteborg, vilket för många blir en smygstart på säsongen. Vi på Livetombord.se och tidningarna Båtnytt och Praktiskt Båtägande kommer nöta mässgolv under första helgen för att spana in de hetaste, roligaste, snyggaste och mest prisvärda båtarna och prylarna. Vi hoppas så klart att vi möter er där i mässvimlet.

Jag vill också slå ett extra slag för min egen närvaro på mässan. Söndag den 5 februari klockan 14.30 så hittar ni mig på scenen i D-hallen. Där kommer jag kommer jag berätta om det här lilla seglingsäventyret:

Hösten 2015 kappseglade jag från London till Rio i tävlingen Clipper Round the World Race. Enkelt uttryckt kan man säga att det är amatörernas Volvo Ocean Race. Människor med väldigt varierande grad av seglingserfarenhet gav sig ut på världshaven i tolv båtar av entypen Clipper 70,

Oceankappseglingen är död – länge leve den

I år är det Volvo Ocean Race-år. Två lag är annonserade och min inte alltför kvalificerade gissning är att de flesta andra lagen, totalt blir det åtta, också redan är klara men kommer för dramaturgins skull presenteras fortlöpande under våren.

Som många kanske redan vet så seglades det med entypsbåtar under förra upplagan. Volvo Ocean Race äger de sju båtarna, (en åttonde byggs i detta nu) som sedan hyrs av lagen. Just nu genomgår alla båtarna omfattande renoveringar som kostar nästan 10 miljoner svenska kronor per båt.

Förra tävlingen 2014-2015 var en brytpunkt i tävlingens historia. Förändringen och strömlinjeformningen av tävlingen som gjordes var enligt tävlingsledningen helt nödvändig för att Volvo Ocean Race överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Kostnaderna för att starta och driva ett projekt för den här tävlingen hade blivit så abnormt stora att sponsorerna hade börjat vända tävlingen ryggen. De två sista upplagorna innan förändringen haltade betänkligt.

Efterdyningar – lördag 10 oktober

Av Posted on Inga taggar 0

Det har nu gått nio dagar sen jag fick fast mark under fötterna i Rio efter en månad till sjöss. De första dagarna var jag bara så oerhört lättad över att vara i land igen och jag orkade inte tänka en enda tanke om att dra ut och segla igen.
Men efter några nätter i en riktig säng (som förvisso gungade som ett stormande hav emellanåt), lite turistande i Rio med mamma och moster och några portioner vällagat brasilianskt kött så kände jag att jag var på banan igen.
Jag hörde inne i huvudet min vaktchef Mikes ord om hur synd det var att besättningen inte skulle få nyttja mina tjänster som rorgängare på andra delsträckan och suget efter att ge sig ut igen kom sakta tillbaka.

Nu har båtarna gett sig av mot Kapstaden och som genom ett trollslag så har mitt sug nästan försvunnit igen.

Dansa samba med mig – fredag 2 oktober

Av Posted on Inga taggar 0

Jag har gråtit de senaste dagarna. Flera gånger. Jag trodde aldrig att det här äventyret skulle påverka mig så mycket, men det har det.
När jag har suttit nere i mörkret under däck med en liten aura av ljus runt mig, från skärmen till datorn vi kunde skicka mejl ifrån, så har jag känt saknaden komma krypande. När min flickvän Therese berättat att hon fluffat upp med kuddar i min del av sängen för att det känts så tomt. Då har jag gråtit. Eller när jag i senaste inlägget skrev om att få krama min mamma och moster var det jag såg fram emot mest med att komma till Rio.
Det var helt sant. Och jag började gråta när jag skrev det.

En månad borta från nära och kära är inte några konstigheter kanske. Men när de bokstavligen är en ocean bort, du är trött och sliten,

Land i sikte!

Av Posted on Inga taggar 0

rio

Onsdag 30 september

Nedrakningen har börjat. Efter en månad till havs är det nu bara timmar kvar innan vi tar ner seglen för gott och tuffar in i marinan i Rio. Vi kommer att anlända på natten så vi får kanske inte se staden i all sin storslagenhet från havet. Men vad tusan, en tänd gatlykta och en portion avgaser är allt som behövs för att få mig att gråta av lycka just nu. Någon gång under gårdagen nar vi precis satt minsta gennakern och tågade på stadigt i mellan 12 och 16 knop, sa antydde någon att detta kanske var vårt sista segelbyte. Ha, skulle inte tro det va! Jag tror vi har skörat två gennakrar sen dess och bytt ytterligare ett par gånger. Och vid ett av segelbytena fick jag känna av att tävlingen verkligen inte är över än.

Vill du göra ett så smidigt gennakerbyte som möjligt så tar du dig ut till skothornet och häktar på ett tillfälligt skot och ytterligare en lina som du drar mellan bommen och underliket på storen,

Några enkla ord betyder så mycket

Tisdag 29 september

Det är lätt att tro att den här resan handlar om segling, kappsegling, äventyr och att hitta sig själv. Och det gör den – också. Men mer än någonting annat handlar det här om att likt ett myr- eller bisamhälle få väldigt enkla saker att fungera utan att det blossar upp konflikter. Men istället för att dra honung ska vi dra i rätt tamp vid rätt tillfälle, eller helt enkelt bara förflytta våra kroppar åt rätt håll vid rätt tillfälle – utan att stöta emot någon annan.

Det låter kanske idiotsimpelt, men det ar ungefär som att sitta i en karusell på Grönan och försöka undvika att spy på någon annan när illamåendet blir akukt. Med andra ord, förr eller senare står du i vägen, sätter en välriktad armbåge i nacken på någon, tippar en kopp varmt te i knät på någon annan eller trampar någon väldigt omsorgsfullt,

På upploppet

Lördag 26 september

 

Jag har tappat räkningen, men jag tror att det är närmare fem dagar som vi har seglat på en och samma babordsbog. Vi har försökt höjda så mycket vi kan för att få så kort sträcka som möjligt genom ocean sprinten. Samtidigt har höjden betytt att vår fart emot målet har minskat och båtarna bakom har förmodligen kommit ikapp en del. Men det verkar ha varit värt det, för när vi vid kvart över sjutiden ikväll avslutade ocean sprinten, så var vi dryga halvtimmen snabbare på att avverka de 300 sjömilen än Visit Seattle, som tidigare var snabbast. Om vi vinner sprinten, vilket vi inte vet förrän Ichor Coal har avslutat sin sprint, sa skulle det ge oss två välbehövliga poäng och skulle reparera skadan lite efter avsaltningsfadäsen. Just nu ser det i alla fall ut som att Ichor Coal satsar på att göra sprinten,

Pa andra sidan

Torsdag 24 september

Motorkörningen är nu ett minne blott och vi har bra tryck i seglen söderut igen. Men en som hjälpte till att hallå mig sysselsatt under motorkörningen var tyngdlyftande britten Roger, som hade den goda smaken att öppna Doldrums fitness club på fördäck. Under två dagar, när sjögången tillät det, sa körde vi styrkepass på fördäck. Nog för att man rör på sig mer eller mindre konstant ombord for att kompensera for lutning och sjögång. Men ett par ordentliga genomkörare med sit ups, armhävningar – och plankan förstas, gjorde gott. Kanske hjälpte det till att bygga på min hunger ytterligare. Går ni in på clipperroundtheworld.com och letar fram vår besättningsblogg sa kan ni få läsa min klagosång över min hunger och den brittiska avsaknaden av vett och sans i kosthållningen.

 

Klockan 08.09 i morse nådde vi en milstolpe som nog är ännu viktigare för mig personligen än för besättningen som sådan.