Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Ystad till nästan Haparanda

Nu har det gått någon dag sedan jag kom hem till Hudiksvall och jag har hunnit tänka över resan lite.  För mig är det viktigt att få skriva hur resan gick och hur jag känner eftersom det inte gick enligt mina planer, det är många som vill veta och det finns en del uppgifter som inte stämmer. Det är ganska långt men läsvärt så här kommer min berättelse om när jag åkte Ystad till nästan Haparanda med vattenskoter.

Förra måndagen lämnade vi Ystad hamn vid 09.19. Det var fint väder men vågigt så det var ganska jobbigt att köra. Det är kul när det är vågigt när man är ute och åker vattenskoter bara för kul men ska man åka långa sträckor är det riktigt jobbigt för man kan inte köra fort. Skotern studsar upp och ner mer än den går framåt. Hade ont i och på kroppen. Jag trodde att vi skulle hinna ta oss till tredje tankstationen innan vi skulle stöta på problem men redan innan vi kom till Kalmar så slutade pumparna, som för över bränslet från extratanken till originaltanken, att fungera. Det gjorde att vi fick tanka med dunkar och när vi kom till Kalmar blev vi kvar i drygt 3 timmar för att försöka fixa pumparna. Tillslut tog vi beslutet att åka vidare trots att vi inte fick pumparna att fungera och vi visste då att vi skulle bli än mer försenade pga vi skulle bli tvugna att stanna fler gånger och tanka. Gps:en slutade även att fungera i Kalmar så jag fick hålla koll extra på följebåten för att veta vart jag skulle åka.

Nästa stopp var Nynäshamn och när vi kom dit frös jag så mycket att jag skakade efter att vi hade åkt igenom en mycket tjock och kall dimma där man inte såg många meter framför sig. Då kan jag lova att jag inte tyckte det var kul utan då mådde jag bara dåligt men bytte om, fick upp värmen och åt varm mat för att sedan fortsätta genom Stockholm skärgård. Där gick det bra att köra för det var lugnt och vi kunde köra på lite fortare. När det började regna var jag tvungen att ta på mig mer kläder igen pga kylan. Tankade på Gräddö och Öregrund inann vi åkte mot Hudiksvall.  Gävlebukten är bland det värsta jag varit med om. Det var strålande sol MEN hur många vågor som helst. Vattenskotern studsade konstant och varje gång den landade gjorde det fruktansvärt ont i min kropp. Det spelade nästan ingen roll hur mycket jag gasade för den gick knappt framåt. Det var många gånger jag önskade jag fick sätta mig i följebåten där det var varmt, inte lika jobbigt och få prata med någon. Det var ensamt på skotern även om jag vissa sträcker lyssnade på musik och poddcast.

Framme i Hudiksvall tankade vi och åt mat. Från Hudiksvall upp till Juniskär,  Sundsvall,  gick det riktigt bra och fort för det var kavlugnt. Tankade och åt innan vi åkte hela vägen upp till Umeå. Den biten gick också riktigt bra i början för det var vindstilla och spegelblankt men när vi hade kanske två timmar kvar var vi tvungna att sänka farten för det kom småvågor som gjorde att vattenskotern studsade snabbt och hårt och det gjorde så otroligt ont i kroppen, tårarna var mycket nära då kan jag lova. I Umeå var det dags att tanka igen och äta. Pga mycket vågor och kallt väder som gjorde att vi var tvungen att stanna oftare och köra saktare var vi redan mycket försenade och jag var inne på mitt andra vakna dygn när vi lämnade Umeå för att åka sista sträckan till Haparanda där målgången var. Min, pappas och Håkans känsla när vi lämnade Umeå var att vi snart var i mål,  vi hade ”bara” sju timmar kvar. De där sista sju timmarna blev många fler timmar. Det var vågor redan från början och de blev större och det blåste. Vid det här laget så var min kropp trött och slut. Kanske inte så konstigt eftersom jag kört vattenskoter i över två dygn. Vågorna sköljde över mig och det blev riktigt kallt eftersom det bara var 10 grader i vattnet. Jag var så fruktansvärt less på vågor så jag satt och svor för mig själv samtidigt som tårarna rann för det gjorde så obeskrivligt ont i kroppen. Det var som att någon stack knivar i mig varje gång jag landade.

Vädret blev helt plötsligt mycket sämre, vågorna blev så stora att de tom gick över följebåten och jag var mer under vatten än över, det började blåsa kraftigt och regnet piskade. Pappa och Håkan tyckte vi skulle bryta och att jag skulle komma in i följebåten men jag ville inte för jag hade ju bara en liten bit kvar. När det var 4 mil, alltså 4 ynka mil kvar,  var jag tvungen att bryta. När Håkan och pappa visar tecken, det gick inte att prata då, att det var över så ville jag inte inse det. Men jag var tvungen att inse det för det var fara för mitt liv. Jag fick köra upp vattenskotern bredvid båten och hoppa, i fart och stora vågor,  över till båten. Vi försökte att bogsera vattenskotern men det var helt omöjligt så den blev kvar… När jag kom in i följebåten kände jag bara en enda stor besvikelse. Jag hade misslyckas. För mig fanns det inget annat än att lyckas hela vägen och jag hade klarat det nästan hela vägen trots att både jag och kroppen grinat och nu när det endast var 4 mil kvar så måste jag bryta. Får tårar i ögonen när jag tänker på det nu för att för mig så har den här resan, alla förberedelser,  varit mitt liv en så lång period och så misslyckas jag med 4 mil kvar.

Efter några timmar kommer kustbevakningen och vi förstod att det var oss de letade efter. Vi tänkte att vi skulle tillkalla hjälp men båten kändes så säker att vi hela tiden tänkte att det går lite till. Vi hade lagt fram räddningsflotten ifall att vi skulle vara tvungen att lämna båten och hade nödknappen inom räckhåll. Vi lade oss bakom kustbevakningen så de tog de största vågorna. Trots att det gick åt mer bränsle än beräknat pga vädret så hade vi så vi skulle kunna ta oss till där målgången skulle ha skett men eftersom vi skulle lägga till i Båtskärsnäs så fick vi två dunkar av kustbevakningen så vi inte behövde åka in till Haparanda och tanka. Det vi inte visste var att sändaren inte hade skickat ut signaler under ca 7 timmar och eftersom vi inte hade någon täckning så kunde ingen kontakta oss och höra om vi levde. Räddningscentralen hade sagt till alla som ringde in att det inte var så konstigt att det inte kom någon signal från oss för de enda de kunde få kontakt med där ute var stora fartyg med höga master. När vi närmade oss land fick vi täckning och telefonerna började plinga hur mycket som helst. Det var missade samtal och sms från oroliga vänner, bekanta och press som trodde att det värsta hade hänt. Flygplan, helikoptrar och båtar hade satts in i sökande efter oss och det stog överallt i media att vi var försvunna. Med tanke på vädret så hade vi tur att det gick bra.

När vi nästan var framme i Båtskärsnäs lade vi till vid kustbevakningen och de kom över. De frågade om vi blev överraskade av vädret och det blev vi. Kvinnan sa att det inte var så konstigt för det hade kommit helt plötsligt och att det blåste 24 s/m (gränsen för orkan är 25 s/m). De var riktigt imponerad av båten och sa att den hade räddat oss. De sa att vi hade haft ett helvete och vi kan ju lätt instämma. Vid 20-tiden på onsdag kväll kom vi till hotellet. Vid midnatt gick vi och lade oss och då hade jag varit vaken sedan 06.15 på måndag morgon till strax efter midnatt natten till torsdag.  Hela onsdagskväll ringer tv, tidningar och radio och vill höra vad som hänt och på torsdag morgon, dag och kväll är det samma sak. På torsdag vid midnatt kommer vi hem till Hudiksvall och fredag morgon kommer lokaltidningen hit för intervju.

Jag vill först tacka alla mina sponsorer, utan er hade jag inte ens tagit mig till Kalmar och tack vare er kommer jag att kunna skänka pengar till stiftelsen Min Stora Dag! Jag vill tacka familj och vänner som fått stå ut med att jag varit upptagen i stort sett dygnet runt, ringt i panik och behövt lösa ett problem nyss och fixat allt möjligt för att saker och ting skulle lösa sig. Jag vill tacka ALLA som har skickat lycka till, stöttat mig, kommit förbi vid tankstationerna, mött upp oss osv. Det betydde och betyder otroligt mycket för mig. 97% av alla som hört av sig är positiva saker som är guld värt. Många, eller nästan alla som hört av sig efteråt, tycker att jag har gjort en bragdinsats och att jag gjort något ingen annan gjort och att jag ska vara stolt. Det är kul att höra att de tycker det men för mig är det ett misslyckande. Visst, jag har slagit ett rekord, det är ingen som åkt den sträckan jag åkt eller åkt vattenskoter så länge i sträck, men det var inte det rekordet jag ville ha, det var att som första person åka Blå bandet med vattenskoter och jag var 4 mil ifrån. Det här kommer gräma mig tills den dagen jag dör eller lyckas. Jag kan varken lova att jag kommer försöka igen eller att jag aldrig kommer att göra det igen. Vi får se. Det jag vet är att för mig så är det ett misslyckande även om jag lyckades med något ingen annan gjort tidigare. Om 10 år kanske jag ser annorlunda på det hela. Jag överträffade faktiskt mig själv också måste jag säga. Jag har alltid varit envis och tävlingsinriktad och pressat mig själv till det yttersta men det här tar nog priset alla gånger om. Jag höll mig vaken i i över 60 timmar, och körde vattenskoter nästan konstant. Det enda som känns bra är att det var inte vattenskotern eller jag som gav upp, trots att tårarna rann för det gjorde så ont, trots att gasfingrarna inte fungerade som de ska i slutet, trots att jag hade oddsen emot mig, trots att det var problem redan innan Kalmar så gav jag aldrig upp.

Jag åkte Ystad till nästan Haparanda med vattenskoter. Det var vädret som besegrade mig.

ystad happ 238

ystad happ 313Fikapaus.
ystad happ 319Det här kallas dimma.
ystad happ 330Pappa ville vara med på bild.
ystadhaparanda 003Soluppgång utanför Umeå.
ystad happ 362

JoacimYstadHaparanda 038

ystad happ 394

ystadhaparanda 059Kustbevakningen.
JoacimYstadHaparanda 092 (1)Dagen efter. Vi överlevde!